Att uppfylla en dröm

by

Inför varje tävling så har man minst en måltid (roligt) och en drömtid, eller kanske placering. Inför MdS så har jag på samtliga träningspass de senaste 7-8 månaderna drömt om att få starta bland de 50 första löparna på den långa etappen. De så kallade ‘elite 50’ startar 3 timmar senare än övriga på 80km etappen. Den verkliga eliten passerar också alla och går i mål först.

Efter en lugn eller åtminstonde behärskad inledning den första dagen som jag tror resulterade i en 74:e plats så bestämde jag mig för att försöka upfylla drömmen. Så jag gick ut hårt dag två och ökade. Vet inte hur jag låg till resultatmässigt i de första checkpointsen men det borde varit väldigt bra. För det fick ett abrubt slut. Jag blev fullständigt utmattad/kraftlös och illamående. Musklerna började krampa ihop. Främst benen och ryggen. Jag gick större delen av de sista 20km. Chansade på att det var saltbrist och vräkte i mig salttabletter och det vatten jag hade. Efter målgången och större delen av kvällen så fick jag kramp så fort jag rörde mig lite snabbare än en sengångare. Tror ändå att jag landade runt 50:e plats för etappen, så i efterhand så gick jag såklart ut alldeles för hårt. Men skall man uppfylla en dröm så får man ta i lite mer än vanligt. Det tråkigaste var att jag tog i så mycket att det inte var roligt.

Dag ett var ett rent nöje. Det var så skönt att äntligen vara igång. Men den absoluta höjdpunkten var när jag under de inledande 15 km sandynerna insåg att jag var i en jättelik sandlåda och att jag var min egen leksak. Otroligt roligt. Då skulle man haft någon traktor och kanske en dumper. Fast det fanns ingen blötsand så det blev inte riktigt bra spår. Ingen blålera att äta heller. Dag tre så var jag rätt rädd i starten efter kollapsen dagen innan och tog det lugnt. Så dag tre var mer eller mindre ett rent nöje. Övriga i topp femtio som jag pratade med hade ungefär samma upplevelse. De gick för hårt dag två och tog det lugnare dag tre. Slutade 54:a och fick alltså inte starta med topp femtio. Jag var aldrig besviken över att inte komma med eftersom jag aldrig trodde att det skulle vara möjligt. Däremot så bestämde jag mig för att köra på under långa etappen för att ta mig upp i resultatlistan och sen försöka hålla ihop det under sista dagens marathonetapp. Kändes fortfarande overkligt. Det skulle bli ändå overkligare. Eftersom topp femtio startade senare och jag låg femtiofyra så blev jag lurad att dra iväg med täten, tack Markus. Efter checkpoint ett så blev det bergsbestigning. Någon gång efter vi kommit ner från det så låg jag etta eller tvåa. Det höll sen i sig till någonstans runt checkpoint fem då den riktiga eliten kom tågandes.

Det var obeskrivligt häftigt att spåra i sanden och veta att tusen löpare kommer bakom. Det var jag och en äldre engelsman, Jonathan, som växlade mellan första och andra plats. Efter Rashid, ettan, passerat så var det så fruktansvärt varmt att det bara var att gå i kanske 20km. Så fort jag försökte få upp någon form av jogg så blev jag överhettad direkt. Det var dock inte många som passerade förutom topp tio. Sista sex kilometrarna gick i rätt bra fart när jag och en trevlig, ?!, fransman började jogga mot målet när det dök upp i horisonten. Världens längsta sex kilometer. Vi plockade upp en engelsman, Julian, på vägen. Det slutade med en liten spurt efter att Julian dragit upp tempot de sista små hundrametrarna. Det var inte så svårt att vinna den samtidigt som jag släcker pannlampan, sliter upp den svenska fanan från bakfickan på ryggsäcken och korsar mållinjen. Efter världens godaste lilla kopp the så vandrar jag vidare mot vårt hem, tält 72. Stannar i mitten av cirkeln av tält och tar in att det är nästan helt tomt. Det har varit lite folk i tälten tidigare dagar. Men nu när det är mörkt och det lyser några få pannlampor är det helt overkligt. Fäller inte alls lika många tårar då som jag gör nu när jag försöker komma ihåg hur det var. Främst för att jag var så fruktansvärt trött men även för att det var så overkligt. Magiskt. Så djävla häftigt. 37:e plats för dagen, många kilometer, väldigt skiftande förhållanden. Önskar att jag kunde beskriva åtminstonde en tiondel av känslorna.

Sista tävlingsdagen, ett platt marathon. Liknande förhållanden som dag två. Planen var redan skriven, full fart. Tänkte persa, 3.33, gick nästan. 4.38 var sluttiden. Konstiga kilometrar i Sahara. Försökte hänga på de topp femtio löpare som passerade. Men fick släppa. Började dagen på en 47:e plats. Efter medaljen, Patrick kramen, världens godaste lilla thekopp, 4.5l vatten, väntan på tältkamraterna. Så fick jag då reda på placeringen, 49. Drömmen var mer än uppfylld.

Stort tack Markus, Terje, Mikael, Håkan och alla som skickat mail. Utan Er hade det inte gått.