I längtans tider

by

Lite mer än två veckor kvar till 2014 års andra huvudmål, Norseman. Träningen har inte alls gått enligt plan. Den var att efter Marathon des Sables, MDS, sluta med längre löppass och istället lägga mängden på cykel och simning. Det första störningsmomentet blev Thames Path 100.

Det enda kvalificeringslopp för 2015 års Western States 100-Mile Endurance Run som passade in i kalendern. Det gick förvånansvärt bra att springa så långt och nära inpå MDS, (jag har glömt hur fruktansvärt smärtsamt det egentligen var). Efter att ha funderat och tänkt lite på det så brukar det vara en liten topp 2-3 veckor efter längre lopp när kroppen fortfarande känns bra. För att sedan bli betydligt sämre. Vilket jag verkligen fick uppleva under nästa störningsmoment, Marka24. Ett 24 timmars rogaining lopp i Nordmarka utanför Oslo. Man tävlar i lag om 2-5 personer. På ett dygn skall man ta sig till så många kontroller som möjligt i den ordning man vill. Olika poäng beroende på avstånd och svårighet att ta sig till kontrollen.

Det var en hemsk upplevelse. Kändes inte bra någonstans och det blev bara värre ju längre tiden gick. Efter halva loppet så var fötterna trasiga. Visste inte riktigt hur illa det var förrän jag tog av mig skorna några timmar efter målgång. Det var tur att jag inte undersökt innan för då hade jag inte haft viljan och motivationen att fortsätta.

Tillbaka till det roliga, Norseman. Igår så snubblade jag på filmen från 2013 års lopp och blev så fruktansvärt sugen på att köra. Den andra augusti kan inte komma snart nog.

Det var efter att ha sett 2012 års film som jag bestämde mig för att köra Norseman. Sen är det inte det lättaste att få en startplats i lotteriet så det tog ett år extra. Vilket i sig var tur för då fick jag chansen att pröva Ultratri först. Nåväl 8 minuter och 43 sekunder in i filmen är scenen som avgjorde att jag någon gång måste delta i loppet.

Lite på samma tema. Ett framtida mål.