Ultrakompis

“If you think you can show up here and just win the race. Let me tell you, it is not going to happen” – John Storcamp, 8 vinster i Arrowhead en delad. Från filmen Among the wild: The Arrowhead 135 som filmades under 2013 års lopp. Fortsatt i något märkligt chocktillstånd. Kan inte ta in att jag vann, än mindre på vilket sätt. Eftersom det är bråttom att få ner upplevelserna så får det bli en tråkig jagjagjag race report. Skulle skrivit ner det igår kväll men batteriet var slut så jag gav upp. Vid starten så beslutar jag mig att ställa mig långt fram på startlinjen. När startropet går, “Release the hounds”, så drar jag iväg med första gruppen. Vi är en grupp på kanske 10 personer. Tempot är trevligt, lite högt dvs varmt med pulka. Tar nästan genast av mig mössa och vantar, knäpper upp jackan. Efter några kilometer så märker jag att det är problem med dragselen, så jag får stanna och “laga” den. Efter någon timma stannar jag och lagar den på riktigt med säkerhetsnålarna från nummerlappen. Tränat alltför lite med utrustningen.

Dragging pulk

Passerar ett antal löpare. Misstänker att jag är 2:a eller 3:a. Kommer till första checkpointen, Gateway, som tvåa 6 minuter efter ettan. Förstår att jag kommer att gå ut som 1:a eftersom jag inte tycker om att stanna eller jag tycker snarare om att stanna allt för mycket. Kollar checklistan fyll vatten/köp mat/byta tröja?/fötter?. Fyller termosen och flaskorna, köper tomatsoppa och kaffe, noterar att jag är genomblöt av svett men bestämmer mig för att ta hand om det om/när det blir kallt. Kastar en begärlig blick på toaletten och ger mig av (det går fortare att ta hand om det i skogen). Lämnar som nummer ett. En man med una-bomber utseende ropar “Hej då” när jag kommit så pass långt att jag inte kunde stanna och prata med honom, väldigt svenskt. Den hälsningen var med mig hela loppet. Möter 4-5 löpare på väg in till checkpointen. Beräknar att jag borde vara minst 15 minuter före dom, efter deras stopp. Tvåan i chechpointen såg bekväm ut så räknade inte med att han skulle vara snabbare. Löpningen mellan checkpoint 1 och 2 var riktigt rolig. Platt och det bara tuffade på. Träffade på en tjej på skidor med en border collie som jag stannade och lekte lite med. Hunden inte tjejen, det hade jag inte tid med. Däremot så sa hon “Tack så mycket” när jag gav mig iväg. Det fick också följa med resten av loppet.

Playing with Scout

På väg mot den andra checkpointen så korsar man en sjö som är ca 1.5km bred. Såg ingen pannlampa bakom mig där så jag kände mig trygg. Gjorde ett hyffsat snabbt stopp och iväg. Träffade en funktionär som sa att jag haft en 30 minuters ledning hela dagen. Vilket skulle visa sig vara fel. Nästan omedelbart efter jag börjat jogga iväg så blev det jobbigt och smärtsamt. Första halvan av loppet var semester bara. Bestämde mig för att lyssna musik genom natten, hjälpte inge vidare. Bara negativa tankar. Och uppför. Men se sen kom det några riktigt rejäla pulkabackar. Det var riktigt riktigt roligt att åka pulka. Sen var det uppför uppför pulkabacke osv. Ibland så var det pulkabacke fast jag och pulkan kom ingen vart. Det går inte att åka pulka på ren vilja, oavsett hur motiverad man är. Första halvan av loppet är platt sen kommer alla höjdmeter så avslutas det med 40km slakmota. Jag slet riktigt under natten i backarna och bara väntade på att det skulle dyka upp en pannlampa bakom mig. Några stycken dök upp men det var cyklister. Som jag senare kröp förbi när de krupit ner i sina sovsäckar, lätt avundsjuk. Kröp gjorde jag inte men det kändes så. Annars så hade jag bara sällskap av vargar. Såg inte själva vargarna bara spåren. Bara väntade på att få se stora gula ögon i skogen. Så jag valde att stirra två meter framför fötterna istället. Efter en hel evighet så började jag komma riktigt nära checkpoint 3. Då dök det upp en äldre herre som tog en bild och gick och pratade med mig ett tag. Sen får han ur sig att hans son är alldeles bakom mig, en löpare. Han passar även på att berätta att sonen vann Badwater förra året. Det blev en riktig knäck, trodde inte att jag skulle ha någon chans alls att ta hem det efter det. Gjorde mitt snabbaste stopp hittils och gav mig iväg. Att ca fyra mil kan vara så långt. Så fruktansvärt långt. Kullarna försvann och det blev platt igen. Däremot så var underlaget ca 5 cm nysnö. Fick kryssa för att hitta lite hårdare underlag. Tror det var bättre packat under mitten av loppet eller så var det tröttheten som gjorde det värre.

Arrowhead Sign

Det fanns några riktigt långa raksträckor där jag kollade mer bakåt än framåt men såg ingen. Sen helt plötsligt så tyckte jag mig se honom. Det var extremt svårt att få benen att joggbete sig igen. Startade ‘nöd’-telefonen och lyssnade på musik, jogga två låtar gå tre låtar repetera. Det gick inge vidare. Men allt som fick mig att inte titta på klockan var en vinst. Kilometrarna rörde sig inte alls. Nästa långa raksträcka så var han inte där. Perfekt tänkte jag. Han tar inte in om jag joggar fyra av tio låtar. Sen var han där igen, långt borta fast han hade pulkan tvärsöver stigen. Ville han visa att han var där? Annars hade jag inte sett honom. Han verkade ha sällskap av en cyklist. Han tog in mer och mer. Funderade på att bara sätta mig ner på pulkan och vänta in dom, ge upp. Men så kan man inte göra, då kommer man ingen vart. Två skotrar kommer, får stopp på den andra och frågar om det är en löpare där borta. Men det var det inte. Förklara att han har en pulka ungefär som en sån jag har. Nej, någon sådan har dom inte sett. Den lättnaden. Sen får hon ur sig att målet bara är där borta pekar högt framåt. Kollar klockan 7 km. Hoppas på att klara det på 2-3 timmar. Psyket är så vekt, hade loppet varit 50 km längre så hade jag inte haft sådana problem som jag hade nu. Gnäll, gnäll som övergick till ilska och avsky för naturen. Var så fruktansvärt trött på att se en snöstig och en massa små trötta skitträd. Sen dök hotellet upp, redan efter en kilometer. Drar mig till minnes att någon sagt att loppet inte exakt 135 miles. Men det visade sig vara en snösluttning bakom några skitträd, casinoskyltarna på andra sidan stigen var skitträd. Sen fortsatte det så. Kom på en pulkabacke fast det var platt bara. Fick rulla ur pulkan och krypa upp på fötterna igen. Hade lite roligt åt han som skrek å fräste åt skitträden. Fast så roligt hade jag nog inte ändå. Sen verkligen helt plötsligt så var casinot där. Inklusive en skylt som sa 200 meters to finish. Började leta telefonen för att ta ett kort på den när någon vrålade från målet. Så jag gav mig av däråt istället. Uppför den sista uppförsbacken upp med flaggan. Klart.

Finish line

Jag har tillbringat några timmar med att föreställa mig att korsa den mållinjen som första löpare. Inte minst under de senaste dygnen. Men jag trodde egentligen aldrig att det skulle gå. Borde lyssna mer på mig själv. Man skall passa sig för ordet aldrig. Planen var att tävla, men jag packade för att genomföra loppet. Använde en tröja av fyra, ingen av de tre extra jackorna eller extra byxorna. Mössor, vantar osv. Trodde de extra kilona skulle hålla mig ifrån toppen. Kollade heller inte upp innan vilka som skulle kunna tänkas vinna. Det var nog tur det. Eller som race directorn uttryckte det “a super stacked field”. Stort tack till C2 safety systems och SAB elektriska för utrustnings hjälp, Ateljé Liljeholm/Annika Liljeholm för utrustnings anpassning, Aktivut och fjällräven för lån av utrustning. Pace Gym i Ljusdal för stöd. Samt alla som sagt att de skall följa mig och/eller tänka på mig. De flesta av er har nog ingen aning om vad otroligt mycket dom få orden kan göra. Stort tack!

Badwater Sign